fi | sv | eng

En skål för svenska veckan och synliggörande av teckenspråk och samiska

15.11.2018, 13:25

Förra veckan kanske du hörde mer svenska än vanligt på din arbetsplats. Förklaringen finns i det årliga firandet av svenska veckan. Inte bara jag utan också många andra på SOSTE bar Folktingets svenska dagens pins 2018 med budskapet: tala gärna svenska med mig. Beskrivande för språkklimatet här på SOSTE. Därför var det också naturligt att fira svenska veckan på SOSTE. Förutom att alla inom personalen numera har ett eget svenska veckan-reflex höjde vi förra torsdagen (8.11) för första gången inom SOSTE:s historia en skål svenska veckan till ära. En liten gest vars budskap ändå är så starkt och viktigt.

Regeringens språkberättelse

Direkt efter skålen fortsatte en del av oss med en mera djupgående diskussion om hur de språkliga rättigheterna uppfylls i vårt land tillsammans med språkrättsråd Corinna Tammenmaa och specialsakkunniga Vava Lunabba från justitieministeriets enhet för demokrati, språk och grundläggande rättigheter. De arbetar som bäst med att verkställa de centrala iakttagelserna i regeringens språkberättelse, från slutet av år 2017, efter att riksdagen godkände sitt ställningstagande till språkberättelsen 28.6.2018. I diskussionen deltog både representanter från SOSTE och SOSTE:s svensk- och teckenspråkiga medlemsorganisationer. Diskussionen koncentrerades främst till tillgodoseendet av språkliga rättigheter inom social- och hälsovårdstjänsterna, men också språkklimatet tangerades. Under uppföljningsperioden 2013–2016 för språkberättelsen har det också skett positiva förändringar gällande de språkliga rättigheterna. Vi har fått en teckenspråkslag och rättsskyddet för de språkliga rättigheterna har ökat. I huvudstadsregionen har tillgången till ungdomspsykiatri på svenska förbättrats.

För oss som deltog i diskussionen var det inte någon överraskning att alla andra av de språkgrupper som hörts utom de finskspråkiga är missnöjda med hur de språkliga rättigheterna förverkligas inom social- och hälsovården. Vi kunde också konstatera att situationen för teckenspråkiga personer är sämre än för både svenskspråkiga och samerna. Bristen på tolkning till teckenspråk är den största orsaken men också avsaknad eller ytterst bristfällig kunskap samt information om var det finns teckenspråkskunnig personal. Bristen på tolkning delas också med samerna. Medan bristen på svenskkunnig personal är ett av de största problemen för den svenska socialvården och hälso- och sjukvården. I sitt betänkande 2/2018 rd har grundlagsutskottet fäst vikt vid att rättigheterna för dem som använder finskt och finlandssvenskt teckenspråk behöver beaktas och säkerställs i social- och hälsovårdsreformen. Vi kunde konstatera att tyvärr har det här inte ännu uppfyllts, inte heller i social- och hälsovårdsutskottets utkast till betänkande som offentliggjordes förra veckan. I sitt betänkande lyfte också grundlagsutskottet fram betydelsen av eget språk för barnen inom socialvården och hälso- och sjukvården. En brist som säkert skulle kunna åtgärdas både effektivare och snabbare genom tätt samarbete med organisationerna.

En aspekt som allt för ofta faller i skymundan är att tillgången till teckenspråkig social- och hälsovård och svenskspråkig sådan är beroende av den sakkunskap och den produktion som organisationerna står för. Där de tvåspråkiga organisationerna står för en större andel än vad som någonsin kommit fram.  Under diskussionen lyftes det också fram att inom organisationerna har vi under de senaste åren lagt märkte till ett förändrat förhållningssätt till språket inom social- och hälsovården. Det är inte längre självklart att språket är det absolut viktigaste kriteriet. Numera förekommer det att inom sektorer där språket traditionellt uppfattats som avgörande har utvecklingen delvis gått i en annan riktning, kvalité, utveckling och placeringsort, blir viktigare än språket. Det har lett till att exempelvis personer med utvecklingsstörning från helt svenskspråkiga familjer valt helt finskspråkig eller tvåspråkig service eller att ett barn eller en ungdom inom barnskyddet utifrån deras eget eller familjens önskemål samt utifrån barnets bästa placerats inom en tvåspråkig organisationsbaserad enhet istället för en svenskspråkig sådan långt från barnets närmiljö. Språkets betydelse har å andra sidan accentuerats inom andra sektorer, eftersom personerna som omfattas av den servicen upplever att de språkliga rättigheterna har eftersatts, bland annat på grund av att deras situation och rättigheter inte lyfts fram i tillräckligt hög grad.   

Språkklimatet

Dagen före ovannämnda diskussion deltog jag i den work-shop som justitieministeriet ordnat med rubriken ”Hur kan språkklimatet i Finland förbättras?”. Där kunde jag konstatera att inom SOSTE råder det ett positivt attitydklimat gällande olika språkgrupper. Något som borde vara en självklarhet inom myndigheterna, men tyvärr inte är det. Därför behöver myndigheternas kunskap om olika språkgrupper främjas och stärkas samtidigt som deras kunskap om språkliga rättigheter och deras skyldigheter gällande dem borde förbättras. En av de iakttagelser som framkommer av språkberättelsen är att det allmänna språkklimatet verkar ha hårdnat sedan den förra språkberättelsen.

Några av slutresultaten av work-shoppen blev att förutom att höja på kunskapsnivån om språkliga rättigheter och minoritetsspråken och de som tillhör dem kan språkklimatet förbättras framförallt genom att barn redan i ett tidigt skede får möta barn från minoritetsspråkgrupperna. En central åtgärd skulle också vara att ta med språk och kulturer som exempelvis teckenspråken och samiska redan inom småbarnspedagogiken.

Toleransen mot olika språkgrupper kan också utökas genom att upprätta samarbete kring minoritetsspråken. Representanter och organisationer för minoritetsspråken lär känna varandra och hittar gemensamma saker att arbeta för. Användningen av lättläst språk och klarspråk förbättrar tillgången till information och är en åtgärd som gagnar hela befolkningen oberoende av språk.

SOSTE:s förslag till hur de språkliga rättigheterna kan förbättras i social- och hälsovårdsreformen

Både under diskussionen och work-shoppen poängterades flera av de sakfrågor och iakttagelser som SOSTE och våra medlemsorganisationer lyft fram i ställningstaganden och olika diskussioner. Tillgången till personal som behärskar svenska, samiska och teckenspråken behöver förbättras och säkerställas. Att kunden får service på eget språk är en del av högklassig social-, hälso- och sjukvård. Där vi inom organisationerna vid upprepade tillfällen lyft fram att här behöver det råda en balans mellan de språkliga rättigheterna och rätten till social-, hälso- och sjukvård. Bestämmelserna om språkliga rättigheter löper parallellt med bestämmelserna om social-, hälso- och sjukvård.

Det är viktigt att överväga när en centralisering av tjänster är befogat. Detta gäller både för de teckenspråkiga som för de svenskspråkiga tjänsterna. Sådan statistik, kunskap och kartläggning som behövs för att kunna genomföra hållbara centralseringar saknas idag och därför måste det åtgärdas före centraliseringar genomförs. Bristen på samiska tjänster går inte att åtgärda inom landets gränser. Det behövs gränsöverskridande samarbete inom samernas hembygdsområde. En annan brist är att det saknas statistik och information dels om hur många som använder sig av service på samiska, teckenspråk och svenska och hur många som egentligen är i behov av det. Något som försvårar utvecklingen av servicenätet. Det svenska barnskyddet lyfts upp som ett sådant exempel i språkberättelsen.

SOSTE har tillsammans med sina medlemsorganisationer som företräder både svenskspråkiga, teckenspråkiga och samer utarbetat ett förslag och därtill hörande bilder som om den bara tas med i social- och hälsovårdsreformen kanske inte helt men en god bit på vägen kunde förbättra situationen.

Ulrika Krook
specialsakkunnig, SOSTE

Kommentointi

Otsikko:
Nimi:
Kommentti: